De litar på Ayrshire

På gården Ojantakanen litar man på ayrshire och i den nya ladugården sörjer fyra GEA robotar för mjölkandet av dem.

 

Gården Ojantakanen i Ylivieska är Jari Junnos hemgård, där han började som mjölkproducent år 1992. På gården hade man då en besättning som var typisk för den tiden, 18 kor i en båsladugård.

När Anu började jobba med på gården år 1999, blev en lösdriftsladugård för 45 kor klar. Ladugården utvidgades flera gånger under årens lopp, och till slut höll man 100 kor i den. Nu fungerar den gamla ladugården som stall för kvigorna.

Den nuvarande lösdriftsladugården med fyra robotar, som byggdes på samma gårdsplan, stod klar för fyra år sedan. I ladugården finns det 243 båsplatser för mjölkande kor samt utrymmen för kvigor som snart ska kalva, för sinkor och för kalvar som ännu har drickutfodring. Det är likadana utrymmen för djur och två mjölkrobotar i bredd på båda sidor om foderbordet som går mitt i ladugården. På ena sidan av foderbordet har man förstagångskalvarna och unga kor och på andra sidan håller man de äldre korna. Till skillnad från många andra nya ladugårdar har man på båda sidor en stor bakomgrupp, det vill säga vic-avdelning samt kalvningsbox.

”Vi planerade ladugården själva utgående från våra egna önskemål. Vi ville inte flytta djur, i synnerhet inte då de är sjuka, från ena sidan till den andra, över foderbordet. Därför har vi en stor bakomgrupp för djur som snart ska kalva, som nyss kalvat eller djur som på annat sätt kräver uppmärksamhet”, berättar Jari Junno om utrymmeslösningarna i ladugården.

På motsvarande sätt ville man ha utrymmen för kalvarna med dricksutfodring under samma tak, för arbetet med att flytta kalvarna till en annan byggnad och utfodra dem där lockade inte. De individuella boxarna för de mindre kalvarna är i ett eget utrymme med egen ventilation och de litet äldre kalvarna är i ladugården i gruppboxar med rikligt med strö. Alla kalvar får sitt drickfoder från automat.

Brun boskap

Besättningen är en nästan ren ayrshirebesättning. För ett antal år sedan var en ungefär tredjedel av besättningen holsteinkor, men man sålde bort dem alla på en gång. I synnerhet utfodringen var besvärlig i en blandad besättning. Med en sådan utfodring som holsteinkorna krävde, blev ayrshirekorna feta, och valde man utfodring enligt ayrshirekornas behov, mjölkade holsteinkorna inte bra.

”Det är lättare att jobba med bara en ras och vi har alltid tyckt om ayrshire. Den har ihärdigt lynne, den är friskare, klövarna är bättre, mjölken har bra halter och foderomvandlingsgraden är bättre och därmed har den bättre kolavtryck”, motiverar paret Junno.

Besättningens senaste resultat visar att halterna är bra, fett 4,57 och protein 3,74 procent. Mjölkavkastningen förädlar paret Junno så den blir högre, för utvidgandet av besättningen syns i produktionsmängderna samt i variationer i kornas storlek och exteriör. Man tog alla kvigkalvar till nyrekrytering då man ville fylla den nya ladugården och i viss mån använde man också könssorterad sperma.

”Dessutom köpte vi kalvar, kvigor och kor av olika ålder med hjälp av Fabas specialist på djurmaterial Katja Tulppo. Vi ville ha djur av många olika åldrar, så vi inte sedan måste utmönstra mycket djur vid samma tillfälle”, berättar Anu Junno.

Fastän de inköpta djuren var bra, förstår paret Junno gott att ingen säljer sina bästa djur. Överst på listan över avelsmålsättningar har man just nu mjölkbarhet, juverexteriör och bra ben. Egenskaper som blir allt viktigare då man har robotmjölkning.

”Å andra sidan är det svårt att säga vilket som är den viktigaste målsättningen, eftersom alla är viktiga. Helheten avgör, och till tjurar väljer vi tjurar som är jämnt bra, man får inte stirra för mycket på en enskild egenskap”, säger Anu Junno.

Hon utför valet av tjurar tillsammans med Katja Tulppo, individuellt för varje ko. Till de bästa korna använder de X-Vik-semindoser. En liten avvikelse i ayrshirebesättningen utgörs av ay-holstein-jersey-treraskorsningsdjuren, som Anu Junno sysslar med. Korsningsdjuren ger mjölk och halter och lämpligt med variation i avelsarbetet. Semineringar med köttraser, angus och wagyu, använder paret Junno bara till kor som har problem att bli dräktiga. Paret Junno har dåliga erfarenheter av köttraskorsningar, och därför använder de dem inte i större utsträckning. ”Den extra inkomsten av köttraskorsningar är inte så betydande att det skulle löna sig. De kor som bär en köttraskorsningskalv går i sin tidigare och det är mera problem med kalvningarna, så därför har vi slutat med dem.”

 Förebyggande hälsa

Besättningens hälsa bygger på förebyggande åtgärder och en privat hälsovårdsveterinär besöker gården med tre veckors intervall, då man undersöker dem som kalvat, gör dräktighetsundersökningar och avhornar kalvarna.

”Vi utför dräktighetsundersökningarna en månad efter semineringen. Då finner man de tomma djuren i ett tidigt skede, kalvningsintervallet hålls under kontroll och vi undviker andra problem”, säger Anu Junno.

Alla kor som kalvat undersöks i god tid innan seminerinsperioden börjar, så att man i god tid upptäcker eventuella problem med återhämtningen. Man har behövt ytterst litet egentlig fertilitetsvård i besättningen.

I besättningen har man 1,3 semineringar per kalvning och kornas kalvningsintervall är nästan exakt ett år, nämligen 363 dygn. Medelkalvningsgången är 2,6, trots att en ungefär tredjedel av korna i besättningen ännu är förstagångskalvare till följd av att man utvidgat produktionen. Kvigorna kalvar in vid 24,2 månaders ålder.

Som motvikt till förstagångskalvarna i besättningen finns Inkivääri, som snart blir hundratonsko, och som under sin långa karriär inte just varit sjuk, kalvningarna har löpt utan förlamningar och laktationsperioderna med friska juver. Det finns redan flera generationer av Inkivääris avkommor som mjölkar i besättningen. Dessutom finns det mer än ett tiotal kor i besättningen som kalvat mer än sju gånger.

Juverhälsan har bevarats god också i den nya ladugården. Som strö använder man separerad torrfraktion av gödseln, och paret Junno säger att det funnits mycket att lära sig om användningen av det.

”Då vi började använda det, fanns det just inte någon inhemsk information till buds och vi har själva fått fundera ut fungerande lösningar”, säger Jari Junno.

Torrfraktionen fördelas i båsen en gång i veckan och man drar av det från främre änden av båset bakåt varje dag. Det är noga hur mycket man lägger på per gång, så att det är en lämplig mängd strö. Om man lägger för litet, räcker det inte för en vecka. Om man lägger för mycket, börjar temperaturen stiga i ströet.

”Ströet fungerar bra och juverhälsan bevaras bra. De bakterier som orsakar juverinflammationer är de samma som tidigare när vi använde torv, och det har inte förekommit exempelvis klebsiella”, fortsätter Jari Junno.

Separerandet av mjölken övertygade

Till den nya ladugården valde man att fyra mjölkrobotar från GEA skötte mjölkandet och valet har visat sig motsvara förväntningarna. Man valde GEA som robotmärke av flera orsaker, av vilka den viktigaste var att man kan få mjölken från de olika juverfjärdedelarna separat.

”Summan som blir under strecket avgör. Vi levererar över 99 procent av den mjölk vi producerar till mejeriet, då man kan få mjölken från de olika juverfjärdedelarna separat och det är bara den mjölk som inte får levereras till mejeriet som åker ner i avloppet”, säger Jari Junno.

Den bortskilda mjölken leds till ett skilt avlopp, så att det inte ska hamna antibiotikamjölk i svämgödseln. Den viktigaste orsaken var inte det att man separerar gödseln till strö, utan möjligheten att man kan göra biogas av gödseln.

Anu Junno uppskattar möjligheten att fästa GEA:s armar för hand, vilket är en viktig egenskap i synnerhet vid de första mjölkningarna av förstagångskalvare. Ett plus som påverkade valet av märke var också att man kunde använda samma brunstkontrollsystem både i den nya ladugården och i den gamla, där man nu håller kvigorna. Man kan använda robotens alla funktioner via en app.

”Man kan sköta mjölkandet fast från Norge, släppa korna till mjölkning och bort därifrån, med telefonens skärm utan att någon ens är på plats”, berättar Jari Junno.

Paret Junno anser att kostnaderna med robot är rimliga och den service man sällan har behövt har varit lätt att få. Enligt Jari Junnos bedömning har man kunnat reparera nio fel av tio på distans med hjälp av den som dejourerar på servicen. Förutom husbondeparet arbetar fyra fast anställda arbetstagare på gården. Två jobbar som djurskötare i ladugården, den tredje sköter tillredningen av blandfodret och fördelandet av det och utför andra maskinarbeten på gården. Den fjärde arbetstagaren utför maskinarbeten och sköter reparerandet av maskiner. Familjens barn, 22-åringen och de 20 år gamla tvillingarna, arbetar sommartid på gården enligt behov och intresse.

Det finns inga klara planer om den följande generationen som tar över gården, utan föräldrarna vill låta barnen välja fritt och utbilda sig först. Paret Junno har inte just varit tvungna att söka arbetstagare, utan alla har kommit via en liten slump eller blivit kvar på jobb efter en utförd praktik. På gården har man praktikanter både från lantbruksskolor i närområdet och från yrkeshögskola. Nu när två av arbetstagarna är på våg för att studera, håller paret Junno på och gör en arbetsplatsannons, men månne det igen går så, att man finner någon lämplig redan innan någon hinner svara på annonsen.

Text och bilder: Eeva-Kaisa Pulkka. Berättelsen har tidigare publicerats i Faba magazine 3/2024