Framgångshistoria

Besättning med speciella kor

Julkaistu 8.12.2022

På gården Männikkö i Ullava är alla kor speciella. Inte endast därför att de mjölkar bra, utan för att de är viktiga kor för sina skötare.

”Man säger alltid, att i Finland har korna namn. Nå, hos oss har de dessutom smeknamn!”, skrattar Paula Mäenranta på gården Männikkö. När Paula går bland korna småpratar hon med var och en. De har fäst sig vid sina skötare redan från små, för man går genom kvigboxarna varje dag.

Det är svårt att få Paula att prioritera en enskild ko, för de är alla speciella. Till bilderna väljer hon ändå Ohdake, som kalvat tre gånger, som haft sin högsta dagsproduktion på 73 kg, dess senaste 12 månaders produktion är 17 129 kg och livstidsproduktionen redan över 44 000 kg. ”Den bästa mjölkaren och ingen sjukdomsvård. Allas drömko alltså”, småler Paula.

Ohdakes mor Manteli mjölkar fortfarande i besättningen och är bland de fem bästa korna i besättningen, vad gäller avkastningen. Ohdakes far är VH Broback och morfar VH Suarez. I besättningen med speciella kor retar sig ägarna fortfarande över att man var tvungen att gallra ut kor på grund av kontraktsmängderna. Man var tvungen att göra sig av med över tio kor, för att produktionen skulle komma närmare den kontraktsmängd man fått. Man måste rentav göra sig av med några dräktiga kor. ”Nu har vi fått en högre kontraktsmängd, men det går långsamt att öka besättningen. Det går mycket snabbare att lasta djur i bilen”, funderar Petri Rahkola.

Ohdake är bästa mjölkaren i besättningen med en årsproduktion på över 17 000 kg.

Besättningens medelproduktion är 12 500 kg, vilket med ungefär 3,7 procent protein och 4,3 procent fett ger 13 214 kg energikorrigerad mjölk. Medelkalvningsgången har stigit till 2,7, vilket syns i resultatet. ”Man märker nog, att när det kommer ålder, kommer det också mjölk”, säger Paula.

Samarbetsavel

Avelsplanerandet är ett samarbete mellan Paula och gårdens kundansvariga Elina Liedes. Paula väljer ut tre, fyra, ibland flera av de bästa tjurarna av båda raserna och Elina utför parandet. ”De fyra första åren gjorde jag avelsplanen helt själv med OmatoimiJasu, men i och med barnen underlättade jag mitt eget arbete.”

Tjurarna väljer Paula genom att ta en allmän överblick över besättningen. Om där finns något återkommande fel eller problem, väljer man tjurarna på basen av det. Alla de tjurar man väljer ska lämpa sig för alla kor i besättningen. ”Men jag väljer bara topptjurar, för om man parar en medelmåttlig och en nöjaktig, kan man högst få en medelmåttlig avkomma. Därför vill jag ha en topptjur också åt en medelmåttlig ko.” Köttrassemin väljer man till ungefär en femtedel av korna. Till den listan väljer Paula förutom de sämsta korna också sådana kor, som man redan har flera döttrar av i besättningen.

Fastän helheten avgör det slutliga valet av tjur, har produktionsegenskaperna och bruksegenskaperna vid robotmjölkning en stor vikt. Man har fått mjölkbarheten redan förädlad till en sådan nivå i besättningen, att där är Paula rentav redo att pruta litet. De första årens starka satsning på exteriören har gett resultat, för det är bara en till en och en halv procent av laktationsperioderna som blir på hälft. ”Då det gäller produktionsindexen ser jag alltid också på delindexen, för höga halter höjer totalindexen, men vi får betalt per kg mjölk. Naturligtvis kan man alltid höja halterna, men inte på bekostnad av mjölkmängden”, tillägger Paula.

Paula vill inte ha för mycket av samma släkt i besättningen, så hon väljer inte avkommor till tjurar som redan använts mycket.”Holsteinkornas spenar har blivit onödigt korta. Jag har kasserat många bra tjurar av den orsaken. Kornas storlek är en annan sak jag inte vill ha mera av i någondera rasen. ”

Semineringarna låter man seminologen sköta, för samtidigt får man dräktighets- och andra fertilitetsundersökningar utförda.

Då Paula Mäenranta och Petri Rahkola frigör sig från arbetet i ladugården kopplar de av med travhästar.

Skräddarsydda foder

Vid sidan av avelsarbetet framhåller Paula och Petri särskilt förändringarna i utfodringen som de faktorer som höjt avkastningen till över 13 000 kg EKM. Man tog i bruk en energilösning för de nykalvade, som hjälpte till att bli av med dold ketos. Kraftfoderutfodringen regleras nu automatiskt enligt den mjölkmängd som kon producerar. Detta har lett till att kornas konditionsklass speciellt i slutet av laktationsperioden bevaras på lämplig nivå. Då korna inte är feta då de kalvar, äter de bättre och mjölkar bättre efter kalvningen.

Utfodringen baserar sig på timotejensilage, eget korn och fullfoder och halvkoncentrat som skräddarsys på gården. ”Vi har haft samma foderförsäljare i tjugo år, vi har till och med bytt foderleverantör då han bytt. Naturligtvis har vi också bett om offerter av andra, men de har inte klarat av att komma till samma villkor, och vi har heller inte så gärna velat byta foder, då produktionen är bra.” Sinkorna har sin egen utfodring och vid sidan av ensilage får de torrhö eller bra halm att fylla våmmen med. ”Även sinkorna bör ha våmmen alltid full”, betonar Paula och Petri.

På vallarna odlar man ren timotej, för det lämpar sig bäst för både utfodringen och gårdens taktik med två skördar. Dessutom blir det ett smakligt foder. Man har övervägt att så in klöver i vallarna på gården, men man är tveksam till utfodring med klöverhaltigt ensilage. ”Det får inte bli för mycket protein. Men det kan vara att vi aktar oss för klöver bara av gammal vana”, funderar Paula och Petri.

Resultat av eget arbete

Den nuvarande ladugården berättar gårdens historia under hela den tid Petris föräldrar varit på gården. De kom till gården för 35 år sedan och då var det första arbetet att bygga ladugård. ”Här fanns då 13 hektar åker, några kor i en gammal ladugård av stock och egentligen ingen ordentlig traktor ens”, berättar Petri.

Båsladugården som byggdes år 1987 fungerar nu som utrymme för sinkor och ungdjur. Fast i den gamla ladugården, i foderlagret på plansilornas plats, byggde man sedan år 2002 med gårdens egen arbetskraft en ny ladugård, en lösdrift med mjölkstation.

År 2009 sökte familjen Rahkola om tillstånd för en ny ladugård, men fick inte, så man utvidgade den gamla lösdriften så att man kunde ha en robot. Tillbyggnaden år 2011 var den första byggnaden på gården, där man hade en utomstående timmerman. ”Nu grämer vi oss dock inte alls över att vi inte fick bygga en ny ladugård”, menar husbondefolket med tanke på dagens kostnadssituation.

Åkerarealen skulle räcka till för en större besättning, men Petri är inte längre övertygad om att det skulle ge mera inkomster och inte bara mera arbete. För tillfället håller man på och förnyar spaltgolvet i den äldre delen, eftersom balkarna som ser bra ut på översidan är ställvis anfrätta på undersidan. ”Vi hittade en del dåliga balkar och beslöt oss för att byta allihop innan det sker en olycka”, motiverar Petri. Räfflandet av spaltgolvet, som utfördes för ett par år sedan, måste förstås göras om, men det anser Paula vara en liten kostnad i jämförelse med fördelarna. Man kommer också att byta ut mjölkroboten som tjänat i mer än tio år. En nyare modell skall bli installerad under höstens lopp.

Ladugårdens ventilation förbättrades för några år sedan, då man bytte glasfönstren mot rutor av kanalplast, vilket enligt Paula och Petri har varit en viktig faktor som ökat produktionen.

Räfflandet av spaltgolvet har varit en av de bästa investeringarna i besättningens hälsa. Det nya spaltgolvet ska räfflas direkt när man fått det monterat.

Paula och Petri sköter ladugårdsarbetet på tu man hand, Esko Rahkola hjälper till på åkrarna om sommaren och jobbar i skogen. Riitta Rahkola sköter bokföringen och hjälper till att sköta fyraåriga Aino och sexåriga Emma. Förutom växtskyddet sköter man alla åkerarbeten själv, men beroende på gamla husbondens arbetslust och skick överlåter man kanske en del av arbetena på åkrarna åt entreprenör under de kommande åren. ”Vi har många gånger planerat att upplösa lantbrukssammanslutningen, men hittills har det skattemässigt sett varit förnuftigare att vara kvar som sammanslutning”, säger Petri.