Framgångshistoria

Det bästa möjliga för korna och bra för dem som utför arbetet

I Ikalis, på stranden till Kyrösjärvi, har man i två år lärt sig nya rutiner och verksamhetsmetoder, då två gårdar förenade sina krafter och byggde ladugårdar för båda besättningars djur på samma tomt. En gemensam mjölkrobotkarusell sörjer för mjölkandet av sammanlagt 600 kor. Då besättningsstorleken och teamet vuxit, har det tvingat företagarna att lära sig nya rutiner.

”Ladugården bör vara den bästa möjliga för korna och bra för dem som utför arbetet.” Med den här enkla riktlinjen började Terhi Lahtinen, Kari-Pekka och Emmi Kuortti samt Timo, Anita och Tommi Vähä-Eskeli tillsammans år 2017 planera ladugårdar som stod i kontakt med varandra.

Båda gårdarna hade då skilda besättningar på drygt etthundra kor som mjölkades med två robotar.

”Vi hade då ensamma redan ansökt om att få bygga ny ladugård på två olika platser, och inte fått lov till någondera. Vi hade redan länge önskat utvidga, men vi blev tvungna att tänka i nya banor”, konstaterar Terhi Lahtinen.

”Stranden till Kyrösjärvi är inte den lättaste tänkbara då det gäller att bygga. Den kuperade terrängen ger utmaningar för det praktiska förverkligandet och tillståndsförfarandet ger sin egen krydda. Ingendera av oss skulle ha kunnat utvidga sin produktion på de platser vi då höll korna”, tillägger Anita Vähä-Eskeli.

”Tommi körde förbi den här tomten och tänkte, att här skulle det kunna vara en bra plats för en ladugård. Sista dagen i juli år 2017 ringde han till Kari-Pekka och med det inleddes det gemensamma projektet”, fortsätter Anita.

I allmänhet känner mjölkproducenterna på samma område till varandra, såsom också i fallet med familjerna Kuortti och Vähä-Eskeli. Man hade dock inte haft intimt samarbete mellan gårdarna från tidigare. Familjerna kom i sinom tid varandra närmare i samband med ett giftermål i den närmaste kretsen, vilket lett till att också barnen haft att göra med varandra.

Samarbetet inleddes med att man grundade aktiebolag.

Från första början var det klart att det skulle finnas två olika aktiebolag i ladugården, och på så sätt uppstod MaitoEskeli Oy och MaitoKuortti Oy.

Vid planerandet av ladugården förenade man alla parters synpunkter. Gemensamma riktlinjer för alla direkt från början var att korna ska må bra, att det skall krävas litet arbete och att mjölkandet sköts automatiskt. Till en början planerade man ladugården som robotladugård. Så småningom ändrade sig planerna mera mot en mjölkningsenhet.

”Om man har tio robotar i användning, är det i värsta fall alltid en av dem i alarmtillstånd och det skulle inte ha blivit till någonting”, konstaterar Anita.

Mjölkningssystemet blev en GEA robotkarusell med 20 platser.

”Då fanns det bara en robotkarusell i Finland, så vi funderade länge. Själv är jag fortfarande för robotar, men jag kunde inte säga emot då och inte nu heller, då de yngre vill ha det så här”, säger Terhi. Hon motiverar sin ståndpunkt med att robotarna ger korna en valfrihet.

Vid planerandet gjorde man alltså också kompromisser, för att nå en fungerande helhet som tilltalar alla.

Ladugårdsprojektet var länge det hetaste diskussionsämnet i området. Det kom också flera besvär mot projektet.

”På grund av besvären försenades byggstarten med ett år. Under tiden utförde vi själva markarbeten på tomten, vilket blev betydligt billigare än att anlita en entreprenör, som skulle ha utfört arbetet mycket snabbare men också mycket dyrare”, berättar Anita Vähä-Eskeli.

Efter att loven beviljats inleddes byggandet med fart.

”Där blev det kanske litet bråttom mede vissa val, när man tänker så här i efterhand. Man skulle exempelvis ha kunnat ha mera färdiga reserveringar för avlopp och rör än vi har nu, med tanke på om man vill ändra på något system i framtiden”, konstaterar Tommi Vähä-Eskeli.

Helt utan problem framskred byggandet av ladugårdarna inte heller efter att man fått alla lov, utan coronapandemin medförde en extra krydda. De som skulle montera mjölkkarusellen var redan på väg till Finland, då en av dem konstaterades bära smittan, och allas resa stoppades på gränsen till Lettland.

”Monterarna ersattes då med finländska, som inte tidigare utfört ett motsvarande arbete. På grund av detta kunde vi inte inleda mjölkandet i december utan först i februari följande år”, berättar Terhi.

Mjölkningskarusellen användes första gången i februari 2021, varefter företagarna sökt sig fram till nya, gemensamma rutiner och verksamhetsmetoder.

En av de största förändringarna är att antalet anställda har ökat. Gårdarna har sex ordinarie gemensamma anställda, och ledandet och planerandet av deras arbetsturer tar sin del av arbetstiden.

”Inom arbetsledningens sammanträden har vi fortfarande kvar litet överbetonat ’den, som sköter det här’, fastän vi strävat till att dela upp ansvarsområdena mellan oss”, säger Emmi. Terhi ansvarar för besättningen, Emmi sköter frågor som rör de anställda, Kari-Pekka och Tommi sköter utfodringen, Timo byggnaderna och Anita kalvarna.

”Utbytet av information har blivit viktigare. Man kan inte utgå ifrån att alla de andra vet. Därför har vi lagt whiteboardtavlor och häften i ladugårdarna för anteckningar, samt meddelar flitigt till varandra i Whatsapp-grupper. På så sätt får vi allt skött, och det sker inga missöden på grund av bristfällig kommunikation”, berättar Anita.

Båda familjerna berömmer arbetstagarna i ladugården. Fastän det inte funnits så mycket arbetstagare till buds, har man lyckats fylla alla lediga arbetsplatser.

”Våra arbetstagare är alla noggranna och flitiga, ett stort tack till dem. De är mycket engagerade i sitt arbete och har ett gott öga för djuren”, berömmer Emmi.

En bra mätare över hur engagerade och yrkeskunniga de anställda är, är kalvdödligheten. Fastän det föddes ungefär 600 kalvar under år 2021, dog bara två av dessa kalvar.

”Som mest hade vi upp till 70 kalvningar under samma månad. Där gjorde våra arbetstagare ett flitigt och gott jobb”, tackar Terhi.

I de nya utrymmena har man mjölkat kor i snart ett år.

Ladugården består av två hallar och en mjölkningsenhet, som alla förenas av en förbindelsegång. Bägge aktiebolag äger en hall och hälften av mjölkningsenheten.  Båda aktiebolagen har också sina egna kor. Mjölkkorna är uppdelade i sex avdelningar. En är reserverad för sinkor och en är uppdelad med mellangrindar för kor som väntar att kalva, kor som kalvar samt en avdelning för kor som mjölkas i fiskbensmjölkstation. Alla kor som mjölkas separat, samt de som av en eller annan orsak inte anpassar sig till karusellen, mjölkas i en fiskbensmjölkstation med sex platser. Kvigorna hålls i tre ladugårdar: i ladugårdarna på bägge gårdar samt en gemensam hyrd ladugård, varifrån de flyttas till mjölkladugården ungefär en månad före kalvning. Efter kalvningen håller man korna först på djupströbädd innan de flyttas till liggbåsavdelning, därifrån de går till mjölkning i fiskbensmjölkstationen. Då mjölken får gå med i tanken, flyttas de till VIC-gruppen och karusellmjölkning. I VIC-gruppen håller man korna under specialgranskning under de första 40 dygnen av laktationsperioden, varefter de flyttas till andra grupper: förstagångskalvarna till sina grupper och de kor som kalvat flera gånger delas upp så att grupperna är jämnstora. Grupperna förs en och en i gången till mjölkning tre gånger per dag. Kalvarna drickutfodras i sin avdelning till tre månaders ålder, varefter de flyttas till hemgårdarnas ladugårdar för tillväxt. Tjurkalvarna och köttraskorsningarna åker till förmedling vid tio dagars ålder.

Ägarna konstaterar att anpassningen till den nya ladugården ännu är litet på hälft.

”Fortfarande söker vi bestående metoder: vad ska vi göra och i vilken ordning och hur mycket tid ska vi reservera för olika arbeten”, konstaterar Emmi Kuortti. En större besättning kräver ett annat sätt att tänka. Företagarna betonar samarbetets styrka.

”Ingen av oss har hamnat i nya situationer helt ensam, vilket varit till stor hjälp. Inte känns det här så helt annorlunda längre”, berättar Anita Vähä-Eskeli.

Fastän djurmängden mångdubblats, sköts djuren fortfarande individuellt och inte rutinmässigt.

”Överraskande bra minns man ändå enskilda kors namn och uppgifter precis som hemma, fastän man har ett sådant hönsminne”, säger Emmi med ett skratt.

”Djuren är inte en massa för våra anställda heller, utan också en del av dem känner djurens individuella skillnader och personligheter. Så småningom börjar man lära sig också de nya kornas egenskaper, exempelvis vem som är långmjölkad, då de får hela laktationsperioder”, tillägger Terhi.

Man strävar till att öka antalet djur från den egna besättningen så mycket som möjligt genom att använda rikligt med könssorterade semindoser. Man var beredd att till en början också köpa djur från flera andra gårdar, tills det genom ett ödes nyck råkade komma en hel mjölkbesättning till försäljning i närområdet.

”Man kan inte vänta sig att sådana besättningar, med 200 mjölkkor och en medelproduktion på nästan 12 000 kg, ska komma till försäljning. Aktiebolagen köpte hela besättningen, hälften på man, och fick ladugården fylld med en gång”, berättar Terhi. Den inköpta besättningen mjölkades i ladugården på den gård som sålde dem i drygt ett halvt år innan korna flyttades till den nuvarande ladugården.

Då byggandet ännu var på hälft meddelade Valio att man övergår till kontraktsproduktion. För investerade gårdar har produktionsökningen ofta delats upp på flera år, eftersom man sällan uppnår full kapacitet direkt efter att man tagit den nya ladugården i användning.

”Tack vare att vi köpt en hel besättning och lyckats bra med vår egen utökning av djurantalet, fick vi ladugården direkt full och genast i full produktion. Vi fick inte genast tillräckligt stor kontraktsmängd, vilket orsakade oss litet huvudbry”, minns Terhi.

Företagarna är rätt nöjda med sina resultat.

Under året med alla förändringar är medelproduktionen för MaitoEskeli 10639 kg EKM och för MaitoKuortti 11896 kg. Företagarna är rätt nöjda med sina resultat.

”Med tanke på att det under samma år var en flyttning till nya utrymmen, förändrad utfodrig, mjölkmetod och omgivning samt en sammanslagning av tre besättningar är det ingen dålig produktion”, säger Terhi.

Ibruktagandet av de nya ladugårdarna skedde inte utan utmaningar. Som båslösning hade man med tanke på korna valt liggbås med djupströbädd med separerad fraktion som strö. Separatorn fungerade dock inte ordentligt och man fick för litet strö.

”Vi försökte få apparaten att fungera under en allt för lång tid, vi borde direkt ha krävt en fungerande lösning av tillverkaren. Efter ett halvt år av problem bytte vi till ett annat märke”, berättar Tommi Vähä-Eskeli.

Båsen var dock en allt för lång tid med bristfälliga mängder strö, vilket orsakade juverinflammationer och benproblem, samt för många onödiga utmönstringar, som inte berodde på korna.

Alla djuren i besättningarna anpassade sig inte heller till karusellmjölkningen, så de korna har sålts som livdjur efter att man tog den i bruk.

”Redan de som tagit karusell i användning i Tyskland varnade att alla kor inte anpassar sig till karusellen. Det krävs att korna har bra balans och att de står på sin plats. Kor, som har sämre balans, exempelvis på grund av benproblem, kan lätt falla omkull i karusellen och kan efter det bli rädda och därefter vägra att gå in i karusellen”, berättar Emmi.

Både familjen Kuortti och Vähä-Eskeli har redan länge satsat på djurmaterialet. Även nu genomtestas alla kvigkalvar, och korna stamboksförs och exteriörbedöms. Avelsplaneringen sköts av Mari Mukka-Koivumäki i enlighet med JasuPlus-tjänstenivån. Andelen semineringar med köttrastjurar är just nu i båda besättningarna ungefär 40 %.

”Tillsammans med Mari har vi ofta funderat över vad vi ska göra, när man inte skulle vilja seminera bra kor med köttrastjur. Vi skulle gott kunna föda upp sådana kvigkalvar som vi inte behöver och sälja dem och på så sätt sprida ett gott djurmaterial, om vi skulle ha en lämplig samarbetspartner”, tipsar Terhi.

Å andra sidan har man spridit ett gott djurmaterial i större omfattning, eftersom flera tjurar som är födda hos Vähä-Eskeli och Kuortti har blivit godkända till seminbruk. De senaste av dem som kommit med på listorna är exempelvis VH Oxel, VH Lopex och VR Ferrero. Även tjurarna av finsk boskap, Kuortin Vihta och Kuortin Nokipii ISK, är värda att nämnas.

Man kan hoppas på fortsättning på tjurfronten i framtiden, för bland gårdens kvigor finner man flera djur som är dugliga för toppindex, för vilkas del man följer toppindexrekommendationer. Kvigorna på toppindexnivå semineras med de nyaste tjurfäderna och tjurkalvarna genomtestas flitigt. Likaså har VG:s spolningsprogram blivit bekanta för besättningarna under årens lopp, både genom spolningar som utförts hemma och genom kvigor som man sålt till Hollola för embryoproduktion.

Framtidens avelsmålsättningar för besättningarna är klara.

”Bra halter och mycket mjölk av vackra kor”, börjar Emmi. ”Bra ben och ett fungerande juver”, fortsätter Anita. ”Och nog får de också vara av showtyp”, tillägger Terhi, som ofta fungerat som domare på utställningar, med ett skratt.

 

MaitoKuortti Oy och MaitoEskeli Oy, Ikalis

  • sammanlagt 550 mjölkkor
  • holstein, ayrshire, jersey, finsk boskap
  • medelproduktioner 10639 kg EKM och 11896 kg EKM
  • sex avlönade arbetstagare, sex företagare

 

Text och bilder: Eeva Linnainmaa